Underliga hormoner.

Idag är jag 34+2 veckor gravid. Jag känner mig ungefär lika smidig och graciös som en blåval som försöker leva ett bekvämt liv i en lekstuga. Jag har svårt att sitta, jag har super obekvämt när jag skall sova och mina fötter värker mest hela tiden. Jag har kommit till den punkten i gravititeten där jag bara väntar på att den skall vara över. Bara väntar på att bebis skall vilja födas och jag kan få ha väldigt ont en god stund för att sedan få titulera mig som mor. 

Graviditetsvecka 22+1, tror jag. :)

Peepin har väldigt mycket hicka och när han hickar brukar han börja böka om och svänga sig och sparkas och jag tycker så synd om lilla krabaten, för vem tycker nu om hicka liksom? Dessutom flere gånger per dag. Det positiva är ju dock att han övar på att svälja och förstärker sina små bebislungor <3

Jag har börjar märka att mitt humör är lite sådär som en bergochdalbana, och att jag kan bli ledsen/arg över dom konstigaste saker som finns. Mitt tålamod som redan tidigare var mycket dåligt, är som bortblåst och sker inte saker jag ber om genast, blir jag nervös och stampar på stället och muttrar. Som när jag behöver hjälp att få ner makaroner från ett högt skåp och Emil bara jävlas med mig och till råga på allt säger att jag får dem först när jag slutat skrika och vråla. Att inte mordhota honom under sådana tillfällen är svårt. Sen när jag fått mina makaroner är jag ju glad.
Kan tänka mig att Emils liv just nu är lite av en hinderbana på ett minfält; ett snedsteg och gravida vulkanen får ett utbrott och spottar sin lava all over stackars Emils fina ansikte.

Efter att jag fått ett utbrott och blivit sur över absolut iget, och lugat ner mig, känner jag mig super dålig och skäms. Jag hoppas verkligen att Emil inte tar åt sig av något jag babblar ur mig när jag beter mig som en 12-åring..

Nåja, men för att fortsätta med underliga hormonrubbningar kan jag ju laga en liten lista på saker som fått mig att gråta under dessa månader som gått. Jag som annars gråter mycket sällan, har gråtit ungefär lika mycket som Fuffens brukar göra. Vilket är skrämmande.

Okej.
- Ett tag för länge sen kom Emil hem från skolan och hans fötter luktade så fruktansvärt illa så jag började gråta. (höll även på att börja gråta ett tag i österbotten när det luktade så jävla illa av koskit på åkrarna..)

- Vi skulle precis lägga oss och jag berättade någon pinsam historia från när jag var liten och fick ett skrattanfall. Mitt under skrattanfallet började jag gråta på riktigt, och jag blev så rädd så jag bara fortsatte gråta. Blev jätte ledsen av någon orsak och kände mig mycket skum efteråt.

- Fick ett liknande skrattanfall en gång senare efter att vi letat tårta i hela Åbo utan några desto större framsteg. Satt i soffan och var supertrött och började asgarva. Ett par minuter senare satt jag och storlipade och var mer ledsen än glad.

- I början av graviditeten var jag bummed out för att mina byxor började bli för små och behövde hjälp att få dom av mig. Jag satte mig på sängkanten, såg på golvet och började storlipa för att mattan var sned. Jag var helt förkrossad över att mattan inte var helt rak och var lite skrynklig i ena hörnet. Emil sitter på golvet och skrattar åt mig för att han inte vet hur han skall reagera. Tyvärr gjorde ju hans skrattande inte saken bättre precis.... Nä, men han tröstade ju mig sen till sist i alla fall.

- Jag hade en period där jag läste massor av deckare, men när jag skulle läsa en Minette Walters bok, fick min läsperiod ett abrupt slut. Jag hade inte läst mer än 1,5 sida innan jag började storlipa och var helt förkrossad; någon i boken skadade en räv och.. Ja, jag vill inte ens skriva det, för det ger mig fortfarande en klump i bröstet. Det var i alla fall mycket synd om räven och jag förstod inte hur någon kunde göra så åt den. Emil hade igen ett wtf moment och skrattade åt mig.

- Senaste underliga gråtet var för att jag blev så glad över att kaffepulver doftade så gott..


Visst är det lite frustrerande att Emil skrattar åt mig, men samtidigt förstår jag honom, hans flickvän gråter över en myra och han måste ju reagera på något vis. Han tröstar mig ändå alltid med kramar och pajar mig på huvudet. Han är inte en douchebag så att säga, han bara reagerar på mina reaktioner på ett annorlunda sätt.
Han är fin ändå, min Pirat.

Nu när det är lite på en månad var till beräknat datum och paniken sakta börjar smyga sig fram, undrar jag vad mitt nästa uderliga graviditetsminne kommer vara. Det är egentligen ganska kul det här, om än mycket jobbigt och obekvämt. Fast nog skall det bli riktigt roligt att bli sitt vanliga jag igen. Hur det nu sen var..

Arriverderci, Ellie och Peepson <3

Morsdag.

För min mamma har morsdagen alltid varit en viktigare högtid än hennes födelsedag. Det är värre att glömma att ringa och gratulera på morsdagen, än på födelsedagen. Morsdagen är ju dagen som är tillägnad henne som mor. En dag som hon inte ''fått'' fira innan hon klämt ut en unge. Det är hennes belöning typ.
Jag ringde och gratulerade hennne på morsdagen idag i vanlig ordning. Blomman hade hon fått tidigare redan.

I år hade jag kunnat fira morsdag. Jag hade kunnat förvänta mig kaffe på sängen och en liten blomma med tillhörande kort av Papputen. Jag valde att inte fira. Jag är inte ''riktig'' mamma ännu, fastän jag kanske räknas som förälder redan. Jag valde att inte fira mitt kommande moderskap idag, för att det idag råkar vara det beräknade förlossningsdatumet för vår böna som vi aldrig fick träffa.
Idag hade jag mycket väl kunnat bli mor, åt en dotter eller son. Jag hade kunnat fira morsdag på riktigt, med ett alldeles eget barn, som ännu på ett par år inte skulle förstå vad fan morsdag är för något.

Tiden har gått helt otroligt snabbt sedan september och den värsta dagen jag på länge upplevt. Tiden kanske har läkt vissa sår, men inte alla. Jag försöker att inte tänka på det förlorade barn som jag så snabbt kom att älska, som lika snabbt togs ifrån mig och all den smärta jag kände efteråt. Hur illa jag mådde och hur misslyckad jag kände mig. Hur hoppet om ett eget barn bara blev krossat, och hur otroligt många dagar jag haft rädsla för att förlora Peepin också.
Utan Peepin hade tiden inte läkt ett enda sår. Utan Peepin hade jag fortfarande aktivt sörjt den lilla bönan vi aldrig fick bli föräldrar åt. Samtidigt som det känns fel mot det barn som finns, att sörja ett barn som vi aldrig ens såg.

I år har jag valt att inte fira morsdag på något vis, för att sorgen är för färsk ännu. Den är fastetsad i minnet som en frätande sörja av surhet och som alltid nu och då gör sig påmind. Speciellt idag då vi kunnat bli föräldrar. Imorgon är det bättre igen, då vet jag att jag kommer bli förälder inom en snar framtid, men idag är det för tungt att se framåt. Idag hade jag velat vara bönans mamma! Något jag aldrig kommer få vara.
Jag kommer föralltid att vara modern som förlorade sitt barn. Och det är en morsdag jag inte vill fira.

/Ellie.

Vågar jag vara mamma?

Jag har under en längre tid märkt ett märkligt beteende jag har när jag spelar SWTOR (Star Wars: The Old Empire). Det är ett rollspel där man kan välja den ljusa eller den mörka sidan (The Galactic Republic och The Galactic Empire)
Man kan sedan välja klass (jag spelar som Sith Juggernaut, inom Sith warrior klassen (tror det blir så..)
I min egna spelsaga där jag gör olika classmissions för min mästare Darth Baras, kan jag välja olika svarsalternativ som ändrar händelseförloppet. Jag är nu varje gång jag spelar, rädd att välja fel svar, i ett spel där jag själv väljer hur saker skall fortskrida. Jag är rädd att min mästare - Baras - skall bli arg på mig, och att jag skall bli utkastad ur The Galactic Empire och det skall bli Game Over. I ett spel där det inte kan bli game over.

Så är det alltid med mig, oavsett om det är fiktivt eller verkligt; jag är alltid rädd för att göra fel val och bli utskälld för det, eller på annat sätt straffad över att jag inte kan göra rätt. För i min värld är jag så gott som oförmögen att göra något rätt.
Jag sitter därför timmar och velar hit och dit och upp och ned, ifall det val jag eventuellt skall ta, kan vara det rätta, och vilka konsekvenser det möjligtvis kan få. Ibland väljer jag att inte bry mig, fastän jag sedan ändå sitter och tuggar mig på tummen och är livrädd att någon skall bli arg.
När jag var i högstadiet och skippade vissa skoldagar för att jag liksom inte mådde sådär super, var jag asrädd att polisen skulle komma och ta mig till skolan för att någon sagt åt mig i lågstadiet att det är sånt polisen gör med elever som inte far till skolan. Jävlar alltså vad jag sket på mig varje gång en bil körde förbi utanför huset. Kunde aldrig riktigt slappna av. Och det var heller inte ett alternativ för mig att gå till skolan, så jag började må lika dåligt hemma, av rädsla för att bli ställd inför rätta och grejer. Jag hade målat upp hemska skräckscenarion i mitt huvud där jag skulle hamna i fängelse för att jag skolkat och aldrig skulle få se mina vänner igen.
Men ändå kändes det som ett bättre val att stanna hemma än gå till skolan, för att där vara rädd att göra något fel, och alla skulle få veta det, och skratta åt mig. Hemma satt jag ändå ensam och ingen kunde håna mig. Förutom herr blå om han kommit på besök. Vilket han lyckligtvis inte gjorde, och den rädsla jag hade inför polisen (och övrig auktoritet) försvann sakta men säkert när jag blev äldre.

Nu när jag skall bli mor - ingen lär väl ha missat det? - sitter jag igen och funderar tills allting snurrar, ifall jag gör rätt val när jag skall planera hur vi skall ha det. Jag försöker ta i beaktande vår ekonomiska situation, barnets behov, och hur jag skall kunna få det lite lättare när Emil är på sjön och dricker rom och parar sig med sjöjungfrur. Jag sitter i timmar, dagar, och veckor framför datorn och googlar alla världens lösningar och nöjer mig till sist med något som jag tror skall vara passande. Jag är nöjd. En stund. Kanske. Tills någon annan skall få veta om denna lösning, då kommer tviveln och jag tar alla åsikter jag får som hård kritik och är säker på att personen jag säger min idé till skall slå ner den och säga att jag inte alls kan göra så där och jag kommer bli en dålig mor.
Att komma med en sådan kommentar som ''men har du fudera på det här alternativet då?'' får mig att inse att även om jag skulle ha tänkt på det alterativet, så måste mitt val vara sämre, eftersom personen jag pratar med helt klart också har tänkt på alla möjliga alternativ och lösningar, var min lösning inte var den som personen tyckte var bra, utan tyckte jag skall välja en annan (den som personen sade) och jag sitter länge, länge med en inre dialog som går ungefär så här:
''Jag visste det! Jag gjorde fel. Jag borde ha förstått att jag inte kan göra rätt, vafan är jag dum eller? Klart att jag skall göra fel, hur jag än försöker. Stackars Peepin. Inte hans fel att han kommer ha en värdelös mor, han skulle nog ha det bättre utan mig. Det är så fel mot honom. Jag borde aldrig skaffa barn, sku va bäst så.. bla bla bla bla bla'' osv osv..

När vi hade varit och hämtat våran vita (jag vet, svårt att hålla ren, hata mig..) vagn hade jag mardrömmar natten efter. Jag var så in i helvete jävla orolig ifall jag gjort rätt val, och om det var den bästa vagnen för vår mysfis. För det var ju jag som valt den, oddsen för att den skall vara fel är ju ganska höga då om man skall gå efter min skala.
Jag nojade mig länge, och har ännu en liten klump i magen (inte bokstavligt talat då, fast det har jag ju också..) över att jag kanske inte valt rätt för att det är en knapp som skall hålla ett skydd på plats som är lite dålig = jag gjorde fel val, alla kommer dö.
Att Fuffens dessutom sade ''kolla inte på flere vagnar, ifall du hittar nån bättre sen'' så har jag i mitt bakhuvud gått och funderat; finns det bättre vagnar? Borde jag valt en sådan? Tycker någon att jag gjort fel?

Stora pingvinen Piipelson i den vita vagen.

Tycker JAG att jag gjort fel?
I ärlighetens namn vet jag inte. Allting är så förvirrande och så nytt att jag inte riktigt vet vad som skall vara rätt, eller fel. Jag vet att jag stressar sönder av att det är såpass lite tid kvar och jag vill ha allting så gått som klart en månad innan beräknat (vid midsommar med andra ord) för att (not gonna happen) inte stressa den sista tiden, och veta att ifall mysfisen vill dyka upp för tidigt, så är jag redo! Plus att jag då vet att om det händer så klarar jag mig fastän Emil är på de sju haven och röjer loss på krokodiler och letar skatter.

Min egna bakgrund har lagt en svart hinna över min personliga åsikt om min förmögenhet (?) att vara mor. Jag hör från höger och vänster att man skall ha en bra ekonomi för att skaffa barn, att man inte skall skaffa barn om man är arbetslös eller inte har utbildning. Någostans i det fjärran hör jag någon säga att en deprssiv mor inte skall skaffa barn, för att hon inte kan ta hand om barnen och det kommer vara synd om barnen som måste stå ut med en sjuk mor. Jag hör kritik om mig över allt, utan att den är riktad mot mig, men jag känner mig träffad. Jag känner mig som den dåliga mor som folket i fjärran beskriver. Det låter som mig. För det är det enda jag skulle kunna tänka mig vara; en misslyckad mor som förstör sina barn.

Jag vill kunna vara en bra mamma åt mitt barn, en sådan mamma som jag alltid drömt att vara. En trygg och kärleksfull mor som aldrig glömmer att ha dubbla vantar med när vi far ut och åka pulka och alltid bjuder på kakao. En mor som lagar supergoda kex som barnen stolt brilijerar med för sina vänner, och som ibland låter barnen vara vakna lite längre bara för att vi skall mysa framför tvn med en kopp kakao, naturligtvis.
En mor som kan alla namnen på barnens kramdjur och som sätter upp ''FÖRSVUNNEN'' lappar utanför affärerna ifall kramdjuret försvinner. En mor vars pussar och blåsande tar bort värken från lilla såret, och en mor vars kramar är det bästa som finns. En mor som kan vara både mor och partner. En kvinna som älskar sin familj mer än något annat.

Men jag är så rädd att göra något fel.

Arriverderci, Ellie och en emellanåt busande liten fis<3

Getting the news pt.2

I och med att vi fick en redig käftsmäll i september när missfallet attackerade oss med sina vassa klor och slet sönder mig inifrån och jag kände mig tom och värdelös, så bestämde vi oss för att med denna graviditet hålla det lite för oss själva tills tiden var mogen att säga det åt familjer och vänner.
Det var dock tre personer förutom oss själva som visste om graviditeten. M & A som var hos oss dagen efter att jag glatt viftat med mitt urin i ansiktet på Emil (underligt nog ville dom inte se på pinnen, förstår inte varför..) och min ''syster'' Linda.

Eftersom vi ju gått igenom ett missfall så var jag livrädd att det skulle hända igen, och var alltid på min vakt med värkar som kändes underliga, och när jag upptäckte att jag blödde fick jag hjärtsnyrpen och klagade till Emil att det VISST är något fel på mig, fastän han försäkrat mig om att det inte var det.
Att det sedan var självständighetsdag på gångs och långhelg gjorde saken verkligen inte alls bättre; jag skulle inte få vård på hela helgen. Alltså skulle jag inte få veta om allting var bra med mysfisen förrän 4 dagar senare. Jag trodde jag skulle förgås. Och jag hade ingen att prata med om min oro. Någon som skulle förstå mig.
Så jag gjorde naturligtvis det enda rätta; jag satte mig på toalettgolvet (vakio plats) och ringde syster i Vasa och berättade dom trevliga, men oroande nyheterna. Således blev hon den tredje att få veta om vår graviditet.

När jag äntligen fick vård efter en lång jävla helg av panik och ångest och inte alltför mycket sömn, var hon den första jag ringde när vi hade fått se underverket på ultraljudet dom utförde. Och fy fan vad det var svårt att hålla tårarna borta, när man lättat kan andas ut för att barnet mår bra och allting är A-OK!

Allt med pingviner är kärlek för mig. Och om det är gult! :D

Exakt en månad senare skulle jag igen få en blödning när vi var på shoppingtur och på väg och simma. (Troligen var dessa två blödningar min kropp som inte riktigt fattade att jag var gravid, och ansåg jag skulle få mens, för efter dessa två blödnningar hag jag inte fått flere och hoppas dom hålls borta tills slutet)
Då fick jag vård lite snabbare, och samma kväll hade vi igen fått se att allting var bra med mysfisen och till Emils stolthet fick han också se barnet röra sig på skärmen som var svängd så att jag ju inte såg något. Jävlar alltså vad han brilijerade med det länge efteråt ''Jag har fått se Peepin röra sig!'' och så log han stort! Ni anar inte hur otroligt många gånger mitt moderliga hjärta har smultit av att se Emil så upprymd och lycklig över Peepson.

Eftersom jag ju mådde riktigt prinsessa under december så blev mina julklappsplaner hela tiden förändrade, och jag hade extrema problem att över huvudtaget få dem gjorda. Där kan jag lugnt säga att jag har en så jävla fantastisk partner, utan honom hade det ta mig fan inte blivit något.
Jag kunde inte stå vid spisen och smälta choklad mer än 5 minuter i taget utan att börja må illa, och det enda jag faktiskt kunde göra mer än ett par minuter var att vika påsar till tryfflarna som Emil fick laga, och rulla dem efteråt. All spisgöra fick han sköta, för värmen fick mig att må ännu sämre än jag redan gjorde.

Vi skar ner på ransonen något fruktansvärt, men till sist så var allt klart och jag kan glatt konstatera att jag aldrig vill göra samma skit med graviditetsillamående igen!
Det var även här som min matlagning stannade upp helt. På många månader kunde jag över huvudtaget inte laga mat som skulle värmas, och ej heller äta den varma maten.
Det var först i februari som matlagningen sakta började fungera igen, och nu går det riktigt bra, trots att jag inte tycker något smakar nånting..

En sån hääär behöver vi ju? Right, right? Eller så int... :D

Överlag värme (förutom värmekudde på magen/fötterna på kvällen) var hemskt! Jag undvek att duscha så mycket jag kunde, för att stå under varmt vatten, bakom duschdraperiet var som tortyr. Det var inte en eller två gånger jag var tvungen att avbryta duschandet för att sätta mig vid toaletten och ja, må illa.. Det resulterade ju i att jag var mycket vacker och fräch där en tid, låg i sängen och mådde balle, åt en halv potatis, och duschade så lite som möjligt. Underligt att Emil ville sova bredvid mig så asig som jag måste varit, haha! Fast hade jag fått bestämma, hade han fått fara så långt som pepparn växte, för inte fan gjorde han mitt illamående bättre, när jag ju började må illa av honom också!
Så det var alltså illamående bara för att, illamående av värme, illamående av mat, och illamående av partner som alltid nu och då ville ge mig en puss. Ja, och illamående av att tvätta tänder, så tacka Gud för munskölj!

Näe, fan. När man tänker tillbaka på dom första månaderna nu, så är jag glad att det gick så fort som det gjorde, och att jag efter årsskiftet började bli mänsklig igen.
Med knappa 3 månader kvar till beräknat datum, hoppas jag att tiden skulle gå nästan så fort som de gjorde i vintras. Fast samtidigt vill jag gärna skippa fölossningen, så tiden kan gå fort, sedan hoppa fram till augusti och familjelivet.

Arriverderci, Ellie och mysfisen Peepin <3

En tilbakablick.

Den 11 Maj 2014 skulle det beräknade datumet för mitt och emils första barn vara. I vecka 6+4(?) fick jag missfall och det kändes som att hela världen rasade samman och jag hade ingen aning om hur jag skulle gå vidare.
Den här texten skrev jag ett tag efteråt och jag har inte rört den sedan dess. Idag vill jag dela med mig av den, utan att läsa igenom den igen. Det här är alltså mina tankar och känslor när jag är totalt förtvivlad och förkrossad efter missfallet.

I dagsläget försöker jag att inte vara alltför ledsen över barnet vi aldrig kommer få, för att inte barnet vi skall få skall känna sig mindre älskat..
Visst gör det ont ännu, att tänka att vårt barn dog, och jag kan inte säga att något skulle få det att kännas bättre heller.. Men.. Bara jag inte tänker på det går det bra.
Den 11 maj kommer vara ett helvete. Då skulle vi kanske blivit föräldrar för första gången. Nu blir vi det lite senare istället, men det är inte samma bebis...

Nåväl.. Som sagt, mina tankar då. Ta gärna del av dem. Kan inte lova att dom är så värst vettiga hela tiden, men jag kan säga att dom är mycket känslosamma och minns jag rätt satt jag och grät genom hela texten..


''Jag brukar ofta ha rätt om saker, jag brukar veta när det skall regna, jag brukar veta ifall någon kommer att missa ett viktigt möte, och jag brukar ha rätt angående saker som skall gå fel. Men ibland skulle jag bara önska att jag inte skulle ha rätt, att jag skulle ha så fel som man bara kan ha, för hade jag haft fel nu, skulle jag fortfarande vara gravid. Hade jag haft fel, skulle jag inte fått missfall.

Jag var otroligt orolig över att berätta om graviditeten tilll någon, redan att berätta det åt Emil var ett rent helvete; tänk om han inte skulle bli glad! Jag hade spenderat många timmar i totalt nervöst tilllstånd, för att komma på något att säga åt honom. Hur säger man ens åt sin partner att man är gravid, när han inte vill det?
När vi sedan satt i bilen efter att jag anlänt till Åbo, var jag så nervös att jag mådde illa. Efter många om och men fick jag med ett leende på läpparna fram "Nej, jag har inte fått mens. Jag är gravid." Jag trodde jag skulle dö samma sekund som jag sade det och Emil frågade ifall jag skämtade.
Jag var så säker på att han skulle bli arg, men jag hade fel. Han var chockerad, men glad.
Jag hade oroat mig i onödan och kunde slappna av, tills nästa orosmoment kom. Det vill säga hans föräldrar.

Att vi skulle åka för att hälsa på dem två dagar efter att jag fått veta att jag var gravid, var kanske inte den bästa iden någonsin, men jag kunde inte backa ur. Halva bilresan på 2,5h spenderade jag nervös och illamående inför dom blivande far-föräldrarnas reaktioner. Jag var så säker (igen) på att dom skulle bli arga. Att dom skulle skälla ut mig för att jag var så dålig. Aldrig tänkte jag tanken på att dom skulle bli glada. Aldrig hade jag trott att den första kommentaren vi skulle få var "Vi har en spjälsäng ni kan få!"
Jag var så lycklig, alla var glada för vår skull, och då kunde även jag vara det. All oro, all stress och alla ångest var som bortblåst och jag låg och grät av glädje över att jag skulle få barn med den underbaraste människan som finns! Jag var så otroligt lycklig över att bli mamma, över att mitt liv hade fått en ny mening. Och jag var så otroligt lycklig över att Emil också var lycklig och såg framemot att få bli pappa.

Ungefär en vecka efter att jag fått veta att hela min framtid skulle bli annorlunda än jag tänkt mig, och jag panikerat över det tills jag inte kunde panikera mera, fick jag en blödning. Jag kände en isande känsla genom hela kroppen och jag bara visste att jag kommer få missfall. Jag var så jävla säker på att jag inte skulle få bli mamma, och att min glädje skulle tas ifrån mig. Emil sade att jag inte skulle oroa mig innan jag kontaktat någon läkare för att se vad dom säger, men det kändes så meningslöst för mig, dom skulle ändå bara bekräfta vad jag visste; att jag inte skulle få barn.
Satt den kvällen och läste om alla sorters blödnigar och värkar man bara kunde ha som gravid, och efter en timmes gråtande lugnade jag till slut ner mig, och tänkte att det kanske kan vara något helt normalt.

Följande dag ringde jag hälsovardscentralen och förklarade att jag var gravid i ett tidigt skede och hade lite värkar och blödningar. Fick en tid till jouren och därifrån tid till gynekoloiska polikliniken och blodprov. Jag tror inte jag nånsin varit så säker på min sak som jag var då jag steg in i rummet på gyn. pol. Jag visste att det skulle vara tomt. Att det inte fanns något foster i mig.
Men att få det bekräftat var som att hela välden rasade samman. Jag ville ju inte ha rätt! Jag ville ha fel! Jag ville ha en liten sak växande i mig. Jag ville att dom skulle säga att allt var bra och att jag oroat mig i onödan. Men istället fick jag beskedet; missfall. Och att det kommer blöda några dagar.

Innan jag kommit till Annika och bröt ihop var jag stel. Jag kände inget, det var ett stort skämt och dom skulle ringa och säga att det var fel på ultraljudsmaskinen. Men ingen ringde, och jag hann knappt innanför dörren hos Annika förrän det på riktigt slog mig; jag hade fått missfall.
Smärtan jag kände i min själ är obeskrivlig. All glädje var som bortblåst och jag var tusen gånger ledsnare än jag nånsin varit glad. Hur fan skulle jag säga det här till Emil? Tänk om han skulle tycka att det ändå var bäst så här. Tankarna snurrade i huvet och jag ville bara lägga ner mig och dö bort.

Just nu funderar jag mest hur jag skall orka leva vidare, och hur nånting skall kunna ha en betydelse igen. Just nu vill jag inget annat än att bli gravid igen, hela jag är så inställd på att bli mamma, hela min kropp är inställd på att vara gravid, och jag känner att jag är redo för det! När jag pratade med Emil och han sade att han inte vet om han är redo att försöka på nytt för att han är rädd för att jag skall få missfall igen, var jag mer än någinsin säker på att det är han som skall vara far till mina barn! Hur ont det än gjorde att få höra att han kanske skulle vilja vänta, kändes det så jävla underbart att få höra att han ändå skulle vilja ha barn med mig.

Däremot velar jag själv mellan rädslan att försöka på nytt, sorgen efter detta missfall, och otåligheten av att försöka på nytt. Jag har varit ett vrak, jag har inte velat göra nånting. Funderade på allvar på att lämna Emil för att jag är så misslyckad som kvinna. Funderade även på att bara gå och dö bort nånstas för att jag aldrig kommer att få barn igen. Första dagarna efter missfallet hatade jag varenda kvinna som var gravid eller hade barn från förut, och att se småbarn i min närhet skar till i hela mig och jag ville bara gråta.
Att prata med Emil om min sorg har känts så meningslöst på något vis, han kan sörja att han inte blir pappa nu, och vara ledsen för min skull, men han har inte känt samma saker som mig, han kände aldrig att han var gravid. Han kände inte illamående som jag, stickningar i ilivmodern och så vidare.

Jag undrar hur länge det är okej att sörja något som bara var en ca 2mm sak som liknade en missbildad böna. När blir det dumt att sörja något som knappt hade en puls, och som man inte kunde kalla något annat än ett embryo? Hur länge skall man få känna att man är den sämsta kvinnan i världen, och hur länge skall man känna att man vill sluta andas?
Jag har lite svårt att vara glad för andra som är gravida just nu. Självklart är jag det, men det känns som att jag är det för att jag MÅSTE vara det, för att inte vara en självupptagen skit som bara sörjer något som inte fanns, typ. Det känns som att min gjlädje för att min bror skall bli pappa för tredje gången känns fakead. Jag är så klart avundsjuk och bitter på att själv inte kunna säga att det är en månad till beräknat förlossningsdatum.

Det känns som att mitt meningslösa liv fick sin största mening någonsin, och nu är ännu mer meningslöst än tidigare. Jag hade gjort allt jag någonsin kunnat för att min böna skulle varit glad, och fasstän den var så ny, och så obetydlig för många, äslskade jag den lilla bönan mer än jag trodde möjligt. Jag är glad att jag har Emil, men det sårar mig att se hur ledsen han också är på grund av det här..

Jag bara väntar på den dagen jag kan säga åt honom att jag är gravid igen. Och jag hoppas innerligt att jag den gången inte behöver säga åt honom att han inte alls skall bli förälder, utan att vi skall kunna gå på ultraljud tillsammans och han skall få höra sitt barns hjärtljud! Oh, vad jag längtar efter att få se hans min då!''


Arriverderci, E.

Ingen mer ångest för mammut!

Vecka 12+4

Jag har egentligen ända sen vecka 15 någång stått framför spegeln och svängt och vridit mig för att se ifall magen skulle ha växt något. Första tiden gjorde jag det dagligen, i hopp om att se något jag inte såg igår. Tur att Emil aldrig kom på mig, för det måste ha sett sjukt dumt ut när jag står på tå och lutar mig framåt samtidigt som jag svänger på mig och försöker räta på ryggen..
Nu har jag dock inga problem att se att magen faktiskt växt. Kan glatt säga att jag inte mer ser mina tår när jag ser neråt, hur man nu kan vara glad av det vettefan, men jag är jätte glad!

Varje gång jag ser mig utan skjorta, eller med en tight top på blir jag alltid lika chockad över att jag faktiskt har en mage! ''Den verkade ju inte så stor nyss'' och står och snurrar runt på stället lite för att få en helhetsbild av hur massiv min kära mage egentligen är.



Först kändes det faktiskt helt otroligt underligt att se hur magen växte och blev större, jag menar JAG blev ju större på samma gång. Visst, jag förstod ju att det skulle hända, men det kom ändå som en liten överraskning att det faktiskt hände och att alla mina byxor blev för små. Har ännu i denna dag ångest över att jag inte har något att ha på mig och kan nästan börja gråta av ångest när jag inser att jag inte får ha på mig mina fina sommarkläder och OMG VAD FAN SKALL JAG HA PÅ MIG PÅ SOMMAREN??
Stackars Emil som måste leva med mina humörsvängingar.. Men med lite choklad blir jag på bättre humör..

Vecka 14+5

Nä. Men visst, det är faktiskt riktigt kul nu när den föregående dosen av ångest och panik är borta och jag kan vara lite lugnare och tryggare i rollen som blivande mor.
Ångesten över allt som komma skall, har blivit mindre, och jag har blivit säkrare på mig själv. Det bara kom en dag, insikten om att jag visst kommer klara det här. Att VI kommer klara det här, men framförallt att jag kanske till och med skulle kunna bli en helt bra mor. Och det är inget någon har kunnat säga åt mig, för det har inte haft nån betydelse, jag har måsta inse det själv. Att själv våga tro på mig och mina moderskänslor.

Visst har jag ibland ångest över onödiga saker ännu, som tex ifall jag köper för mycket kläder åt Peepson, eller att jag köper dem i fel storlek. Att jag sen ännu får höra av enligt mig, alltför många, att jag inte skall köpa för mycket för att vi kommer att få en massa, så blir jag ju lite purken.

I know, att få ett barn är nån slags jävla gåvomagnet, jävlar så man får gåvor och det ena med det andra av alla som vill gratulera. Och då är det ju dom minsta och sötaste sakerna man oftast får. Well. Ifall någon vill ge e gåva åt oss och vår familj, får dom gärna göra det, men helst i nån storlek större (62 --->) för att jag som första gångs mor vill köpa massor av saker själv! Och Jag vill inte ha ångest över att vilja göra det bara för att ''vi kommer ändå få massor''...
Jag kanske låter jävligt eleak och dum eller naiv eller vad fan som helst, men jag har alltid sett framemot att gå i en affär och kunna köpa kläder till mitt blivande barn utan att någon skall ha något att säga om det, och utan att jag skall behöva känna mig dum och ha skuldkänslor för det för att någon säger att vi ändå kommer få saker. Jag menar, det är ju mitt barn.. Om någon skall skämma bort henne/honom, är det väl jag och Emil?

Huh. Det där är något som faktiskt gnagat på i min träskalle hur länge som helst. Rösten som säger åt mig att jag inte ''får'' köpa dom här byxorna i storlek XX för att det är onödigt och för att vi kommer att få ett par andra av någon.
Byxor är däremot något vi inte köpt alltför mycket av, det är egentligen mest enfärgade bodyn som jag skall trycka olika motiv på. (jag har mina små projekt hela tiden...)
Men för att avsluta detta kapitel tänker jag hädanefter inte ha ångest för att vilja köpa kläder till mitt första barn. Har någon någon som helst annan åsikt kan ni väl snälla låta mig njuta lite av att vara blivande mor?

Vecka 15 nångång

För att återgå till magen igen, så har Emil äntligen känt dom första sparkarna. Det tog ett par veckor efter att jag började känna dem, men finally fick han sig två kuffar i handen. Hans min var minst sagt överraskad men oh vad han blev glad! Jag med mina hormoner som går på övervarv höll ju på att börja gråta när han så glatt sade hej åt Peepson och förklarade att vi snart är en familj. Och det kändes så bra! Så jävla bra alltså! Och det gör det ännu.

Efter alla veckor av ångest, panik och en känsla av att inte vara bra nog, kan jag äntligen njuta en stund av att vara gravid. Inte skämmas över det för att jag kanske inte har precis allt att ge åt mitt barn, inte behöva oroa mig över barnvagn, eller spjäsäng eller vad fan allt jag oroat mig för. Jag kan slappna av lite och bara vara. Bara umgås med min lilla Peep som bökar på med sitt i magen och tänka att jag kommer ha den finaste familjen som finns. Jag kanske inte kan ge mitt barn precis allt som alla andra kan, men jag kan ge så mycket mer kärlek och trygghet istället. Och av egen erfarenhet vet jag att det är så mycket mer viktigt än något annat jag kan komma på!

Det var någon som kommenterade att jag skulle fundera på att mitt barn också kommer läsa mina texter någon dag, när jag hade skrivit om mina panikattacker och att jag ville att barnet skulle dö.
Jag hoppas att vem än det var som skrev detta inser att jag aldrig skulle skriva något som skulle få mitt barn att känna sig oälskat. Det jag kände då var så otroligt hemskt, jag ville aldrig skada mitt barn, och jag gjorde inte det heller. Det var ett resultat av flere veckors ångest jag hållit inom mig, som kom ut i form av en panikattack. Jag tyckte synd om barnet, ville inte att han skulle behöva födas till en familj med mig som mor, för att jag trodde inte att jag skulle kunna känna mig trygg i rollen som mor. Visst kommer jag ännu att få panik, men jag känner mig tryggare. Inte kanske i rollen som mor, men i rollen som blivande mor.
Jag vill inte sugarcoata allting och säga att allt är bra, om det inte är det. Kanske vårt barn kan läsa dessa texter den dagen han själv skall ha barn, för att kanske förstå lite bättre vad jag gick igenom? Att vara gravid är ju en så otroligt privat grej, så folk pratar sällan om det öppet. Jag vill gärna prata öppet om mina tankar och känslor. Det innebär också med risk för att mitt egna barn kommer ta del av dessa tankar och känslor någon dag. Men jag hoppas som sagt att det istället för att såra, skall lära. Men tyvärr är folk så rädda för att säga vad dom tycker/tänker/känner, så när någon gör det blir det oftast feltolkat. Hade någon sagt åt mig att jag kommer att ha dagar då jag inte vill ha barnet, hade det inte kommit som en vägg emot mig när jag sedan satt där och önskade att jag aldrig blivit gravid. Kanske någon blivande mor läser detta och inser att hey, jag känner också så där, men det går tydligen över, vad skönt! Och så blir hon gladare av att någon faktiskt yttrat sig om sådana saker som alla kanske inte vill nämna för okända mäniskor.

Och det gick över. Känslan av att jag ville att mitt barn gick över. Jag började sakta älska Peep igen och nu skulle jag aldrig någonsin kunna tänka en sådan tanke igen! Jag älskar den fina sparksaken jag bär på så otroligt mycket!
Och så finns det ju få saker i världen som lite choklad inte kan fixa..

Hugs! Ellie och Peep!

Tabu.

På söndagen går jag in i graviditetsvecka 20, det vill säga att halva tiden då har gått och att jag inom ett par månader kan titulera mig som mor.
Känslorna kring titeln går i vågor, ett stormigt hav, där jag sitter i en liten eka och febrilt försöker reda upp mina ihoptrasslade fiskenät när våg efter våg riskerar att svänga min båt och kasta mig överbord rakt i det djupa och stormiga hav, varifrån jag inte kommer klara mig levande.
Ungefär så upplever jag förändringen ''icke mor''/''barnlös'' till ''mor åt detta kryp''/''småbarnsmor''/''familj''.

Så jävla starkt ord det där. Familj. En alldeles egen familj.
Skall jag inte vara glad för detta? Just nu är jag bara rädd.

Mitt förra inlägg fick över 1300 läsare, på en väldigt kort tid. Det bara sa poff och så var det kaos. Folk från höger och vänster gratulerade mig och E för vårt fina val av framtid och vi tackade och tog emot. Något annat som också tog emot från den dagen var skrivandet; jag hade tänkt ha bloggen som en slags dagbok där jag berättar om mina gravidtetssymptom, och hur allting fortskrider. Men så fick jag scenskräck! Tänk att varje gång kunna ha 1000+ läsare på sina inlägg. 2000 par ögon som kritiskt läser varje ord jag skriver och utifrån det bedömmer - medvetet eller omedvetet - ifall vederbördande skulle bli en bra moder åt krabaten som skickligt nog undviker att sparkas då Daddioo vill ha en spark i handen.
Jag ville skriva, men jag visste faktiskt inte hur jag skulle våga. Vi satt med mina pufflor/pinglor och diskuterade hur skrämmande det egentligen är när såpass många klickar sig in på ens blogg och läser vad man skrivit. Hur många månnsikor man påverkar. Och hur många av dem som påverkar mig som skribent.
(Jag vet att det var jag som postade på Facebook, men när mitt dåvarnade rekord för läsare låg på knappa 180, trodde jag inte att det skulle mångdubblas bara för att jag postade ett inlägg om att jag kissat på en pinne och nu har två hjärtan..)

Anyways. På grund av att jag inte ''kunnat'' skriva har det samlats en hel del tankar i mitt redan kaotiska hufvud.
Något som sällan verkar komma på tal när man pratar om graviditet, och framförallt ens första graviditet och övergången mellan icke mor, och mor, är oron som man känner inför just denna förändring.
Man pratar om magen, om illamående, om trötthet, om förlossning och kanske barnvagnar, men man pratar aldrig om vad blivade föräldrarna är oroliga över, om dom är skräckslagna inför barnets ankomst.
Nej, det pratar man inte om, för att det är tabu att vara rädd för något man själv valt att skall hända. ALLA vet ju hur stor förändring ett barn utgör i ens liv, och därför skall man ju tänka tio miljoner gånger ifall man faktiskt klarar av det, innan man skaffar pinnar att kissa på..

Jag har inte vågat skriva om min rädsla för att bilda familj, för att jag skulle genast få folks onda öga på mig, ännu mer än jag kanske redan har. Om det är något som folk anser att är värt att döma; är det en kvinnas sätt att vara mor. Ifall det är rätt eller fel, i just någos onda ögon.
Jag vet att varenda en jävla mor går igenom flere vågor av ''OH HERREJÄVLAR'' innan det finaste barnet på jorden föds och oron förvandlas till panik för att få barnet att överleva, typ, men ingen av dessa mödrar pratar om detta. Vad jag vet om. Ingen frågar om man är rädd, ingen säger att det är okej. För det är tabu. För att jag gjort mitt val, och tammifan så skall jag ju hålla mig till det, för att ''det är ju mitt eget fel'', eller vad man nu brukar säga..

För ungefär en vecka sedan fick jag ett panikanfall och låg och grät alldeles för länge och skrek att jag vill att barnet skall dö. Jag ville inte bli mamma, jag ville inte ha barnet och jag ville inte bilda en familj. Jag var så helvetes jävla rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Svaret var tyvärr ingen så min rädsla jag gått omrking med i veckor övergick till panik och avsky över det ofödda barnet.
Emil undrade vad fan jag fått för fnatt, och försökte lugna mig med att ''allt går nog bra skall du se'' och antog att det sedan skulle räcka, för att han är en fil i jämförelse med mig.
Av någon underlig anledning hölls jag kvar i min eka, och efter några dagar var paniken över och jag har sakta börjat älska barnet igen.

Detta hade troligen aldrig hänt om jag tidigare hade vågat säga rakt ut ''HEJ! JAG ÄR RÄDD FÖR ATT BLI MOR!'' och väntat på att någon hade sagt ''Jag vet, jag med!'' och sedan hade vi lugnat varann, eller någon lugnat mig..

Jag är så in i helvete rädd att jag kommer att bli en dålig förälder. Barnet kommer att ha en såpass underbar far (om än kanske lite mjäkig..) så jag är rädd att jag i jämförelse med honom kommer att bli en dålig mor. Jag har prestationsångest och är rädd att jag inte klarar av pressen jag känner att jag har för att E blir en bra pappa. Nu säger jag ju inte att jag skulle hoppas han skulle bli en dålig fader. Om någon tolkade det så ber jag dig snällt att sluta läsa med onda ögon, nämnda tidigare.

Jag är också rädd för att jag inte kommer att kunna älska barnet så mycket som det förtjänar att bli älskat.
Jag är rädd för att jag inte kommer att klara av att vara ensam med barnet då E åker på jobb. Jag är rädd att jag skall glömma att sköta barnet, att jag inte skall orka sköta barnet och att jag skall strunta i det och gå och shoppa istället..
Jag är så jävla rädd för att bli dömd som mor för att jag kanske inte genast klarar av att hitta en bra amningsposition för barnet. Jag är så rädd för att alla skall se på mig med onda ögat och tycka att jag kanske borde ha väntat lite med att skaffa barn, för det verkar inte gå så bra.
Jag är rädd att val av barnvagn skulle vara fel, för att jag tycker mycket om ett märke från Polen, och att folk skall tro att jag inte bryr mig om barnet säkerhet för att folk är dömande när det gäller poska saker..
Jag är rädd för att mina nerver inte skall hålla ifall barnet gråter mycket och att jag skulle slänga ut honom från balkongen..
Och jag är rädd att det skulle vara en såpass stor påfrestning för mig att vara ensam emellanåt så det skulle bli en klyfta mellan mig och E..

Jag är så jävla rädd för att ha en egen familj, och jag vet inte alls hur man gör..

Jag vet att det är okej att vara rädd och orolig under en graviditet. Det så länge man håller käften om det..

Arriverderci, Ellie och Peep.